Våren 2021 gick flyttlasset med vagnen ut till en udde utanför Bureå. Där lever idag Anna Villfjell med dottern Joy och fyra hundar, två katter, tre hästar, två kor, tre getter, sju ankor, ett gäng höns och en tupp. Utan elnät och rinnande vatten.
För fem år sedan hittade Anna Villfjell ett ställe i Norge på en ö utan rinnande vatten. Där testade hon och dottern Joy att bo i fyra månader. När de återvände till ön 2019 var de med om någonting som satte spår hos Anna.
– 2017 hade vi tagit dricksvattnet direkt ur bäcken, men 2019 var det extrem torka och bäcken torkade ut, likaså myren där vi hade hämtat vatten till hästarna. Det blev tydligt hur sårbart allting är, och hur vår ohållbara påverkan på naturen och klimatet i sin tur påverkar oss.
Idag är hemmet 16 kvadratmeter i en vagn med hjul placerad på en udde vid en sjö. En solcell på väggen ger nödvändig el till lampor och mobilladdning. Dricksvatten hämtas i kallkällan en kilometer bort. Vatten till disk, tvätt och bad tas från sjön och värms över elden. Äggen fixar hönsen, bär finns i skogen och på sensommaren slaktas kalven. Det är 1,5 mil till biblioteket i Bureå där Anna sitter under intervjun för att få nog bra internet. Det här är inget tillfälligt projekt, utan ett sätt att leva.
– Jag har velat leva så här så länge jag kan minnas. Jag mår väldigt bra i det enkla. Vi har på många sätt kvar vår stenåldershjärna. Du känner det när du hör rinnande vatten, sitter vid en öppen eld eller blickar upp mot ett stjärnklart himlavalv. I det enkla sättet att leva finns det storslagna i livet, säger Anna.
Drivkrafterna handlar mycket om att bryta med ett levnadsätt som inte är hållbart för planeten, men också att vara mer självständig och oberoende.
– Vi är alltmer frånkopplade från varandra. Samtidigt blir vi alltmer beroende av systemet som vi har skapat. Jag påverkades inte när Coop stängde temporärt på grund av dataintrång, eller när elpriserna sköt i höjden i vintras. Ju mer självständighet, desto tryggare känner jag mig.
En del kanske tänker att det här är en svår eller omöjlig tillvaro med barn, men för dottern Joy är det fullt naturligt.
– Joy har varit bekant med det här livet sedan hon var fyra år. När vi flyttade ut till udden var det första hon sa: ”Mamma, jag känner mig fri”. Här kan hon se hur allting hänger samman, som att soligare dagar ger oss mer energi att nyttja, att bäcken med dricksvatten kan torka ut eller att kalven som föds också måste dö. Den förståelsen är bland det viktigaste jag kan ge mitt barn.
När du skalar bort saker kan det också bli lättare att inse vad som verkligen är värdefullt och nödvändigt.
– Lampor. Du kan inte leva i mörker. Det måsta ha varit en total revolution för livet i norr. Vi har en solcell som producerar det vi behöver, även när det är helmulet mitt i mörka vintern. Det är helt otroligt.
Det enkla, storslagna livet är enligt Anna fyllt av insikter; allt från att vi klarar oss på både mindre resurser och inkomst, till att mer tid för varandra är det som verkligen gör oss människor lyckliga, snarare än fler saker. Men den största insikten är kanske något så enkelt som tacksamhet.
– Jag känner livet. På morgonen kan jag höra orrarna spela och se svanarna landa medan solen går upp. Sedan kommer korna och vill följa med på morgonpromenaden. Tacksamheten är nog den största insikten. För att jag kan leva så här, för ljuset, för stjärnhimlen, för att solen lyser och ger oss energi. För allt.