”Livet är fantastiskt”

Det är 4 juni 2022, en solig lördagseftermiddag.

–         En jättefin dag. Vi hade varit och cyklat i några timmar och jag mådde så bra som jag någonsin kan må, berättar Per Hägglund.

Vid Pers sida den eftermiddagen fanns Anders och Stefan, nära och kära vänner sedan elvaårsåldern som följt varandra genom livet. Slumpen och turen med att det var just de två är svår för Per att greppa än i dag, berättar han. Anders och Stefan var egentligen på väg hem, men kompisarna bestämde sig för att bli kvar och ta en öl.

–         Annars hade jag varit helt själv när det hände bara ett par minuter senare.

Det kom inga förvarningar. Vännerna trodde först att han snubblade och föll där hemma i vardagsrummet men när de kom fram till Per och såg honom i ögonen fanns det ingen där. Anders startade hjärt- och lungräddning medan Stefan ringde 112 och hade kontakt med räddningspersonal. Anders sambo Ellinor var också där, likaså deras barn som genast skickades ut för att leka på gården. Hjärt- och lungräddningen höll i gång Pers andning, men hans hjärta ville inte starta. Som tur var befann sig en ambulans i närheten och kunde snabbt komma till platsen. Väl där lyckades de få Per tillbaka till livet med en hjärtstartare.

–         När jag vaknade höll Anders mig på kinden. Där stod också en främmande snubbe och stirrade ner på mig, så det första jag frågade var nog: ”Vad gör du här?”. I stort sett alla mina revben hade gått sönder av hjärt- och lungräddningen, men det är nog den bästa smärtan jag har upplevt.

”Det var oerhört starkt att känna att jag lever igen”

Pers hjärta hade stannat i någonstans mellan åtta och tio minuter. Han hade varit död, men levde igen.

–         Jag har två födelsedagar. Ni kan se mig som en brådmogen tvååring, eller en omogen femtioåttaåring. Det går egentligen inte att förklara upplevelsen. Det var oerhört starkt att känna att jag lever igen, och samtidigt förstå att jag inte hade gjort det i över åtta minuter, säger Per.

Han skrattar, men gråter också. Att prata om det tar honom tillbaka till någonting som han alltid kommer bära med sig. På sjukhuset sa läkaren främst två saker som fastnade hos Per. Dels förklarade han vad det berodde på. Per hade fått ett litet sår i kranskärlet som i sig inte var livshotande, men när röda blodkroppar rusade dit för att laga så stockade de samtidigt igen. Han sa också att Per inte hade kunnat göra någonting.

–         Om de hade gjort ett arbetsprov och undersökt mitt hjärta dagen innan det stannade så hade de inte hittat något fel. Det finns något skönt i att veta det, men på samma gång något skrämmande, för det betyder att det kan hända alla. Samtidigt är det mycket ovanligt, vilket jag också brukar nämna när jag berättar om det för andra.

”Det kan jag ju”

Före händelsen hade Per många år periodvis levt med en dålig arbetssituation präglad av stress, press och för mycket jobb. Han låg inlagd på sjukhuset i fyra dagar, och under den tiden fattade han ett beslut.

–         Jag bestämde mig för att byta jobb, redan på sjukhuset. Jag hade ingen aning om till vad men det spelade ingen roll.

Hela sommaren var han både extremt tacksam och extremt trött. Det var först mot slutet av sommaren som han orkade ta sig ut till Segelsällskapets klubbhus på Likskär.

–         Som livslång seglare så behövde jag känna på havet, för att inte glömma bort hur det är, berättar han.

Just då var vännen Jenny Nordström där; vid tillfället en god seglarkamrat i Luleå Segelsällskap, i dag en nära kollega. Hon hade tidigare pratat sig varm om sin arbetsplats Luleå Energi. De pratade jobb, och det slutade med att Per sökte ett vikariat som han sedan lyckades få.

–         Reaktionen från en del var ungefär ”Va? Du kan väl inte säga upp dig och börja på ett vikariat!” Mitt svar var ”Det kan jag ju”. Det var på sätt och vis ett jätteenkelt beslut för hela kroppen sa att det var rätt. Jag hade bestämt mig för att det här skulle bli en bra tid i mitt liv och då behövdes en förändring med jobbet. Jag var samtidigt sjukskriven och så trött i huvudet att knappt visste vad jag hette ibland. Det är klart att jag hade tänkt ”Vem anställer mig?” Det gjorde Luleå Energi.

Bra energi

Per började som säljare av solceller för att sedan gå över till fjärrvärme, vilket passade hans bakgrund som energiingenjör. Att välja det där vikariatet på Luleå Energi är något som han aldrig har ångrat.

–         Allt som jag numera värderar högt i livet finns här. Vi är måna om varandra. Jag brukar säga att ”Fattar ni hur bra vi har det som får vara på Luleå Energi?!” Jag kan vara sjukt pretentiös och lite tjatig, men det bryr jag mig inte om.

Per berättar om en arbetsplats som i hans mening fokuserar på och värderar helt rätt saker. I grunden tycks det handla om att få må bra, vara bra kollegor mot varandra och göra bra saker tillsammans. Och allting hänger ihop.

–         Vi är här för att göra ett uppdrag, och det gör vi bra. Det finns så otroligt mycket kompetens här! Men om vi också sätter grunden med hur vi beter oss mot varandra, hur vi ger och får respekt och hur vi är medmänniskor och vänner före allt annat, då kan vi skapa den där känslan som säger ”Men för helvete, vi kan ju göra vad som helst tillsammans”.

Ibland måste ett ”Hej!” få vara ”Hur är det?”

Luleå Energi har det inbyggt i kulturen att säga ”Hej!” till varandra. Per berättar att det är någonting som han älskar, för det gör skillnad och kan betyda otroligt mycket i det lilla. Men han försöker också påminna sig själv om att lyssna in och inte bara gå på. Ibland behöver ”Hej” kanske få vara något annat, menar Per.

–         Alla dagar är inte ”Hej och tjo och tjim” för alla. Vissa dagar kanske ett ”Hej!” snarare ska vara ”Hur är det?”. Jag minns en gång när jag hämtade dottern från fritids och ställde den frågan till en ledsen pojke. Han berättade om allt, om hur det var hemma. Om jag ställer den frågan så måste jag våga stanna upp och lyssna, och de gånger jag inte har gjort det så har jag ångrat mig. Jag vill att andra ska känna att ”Jag kan gå till Per”. Hela mitt väsen säger att jag vill leva så här, och jag kan inte alltid förklara det.

”Hur vill jag ha det i livet?”

Åtta minuter som död har på många sätt format en ny inställning till livet. Han är egentligen ingen annan person efter att det hände, han är Per. Men han har bottnat i vad som är viktigt och oviktigt. Om Per själv ska koka ner det så handlar det mycket om att stanna upp och ställa sig själv en viktig fråga.

–         Hur vill jag ha det i livet? Jag har fått vara med om något häftigt som jag absolut inte vill göra om, och jag är så otroligt tacksam för att få vara här. Ibland brukar jag säga att det är lite skönt att ha varit död, för jag behöver inte bry sig om så mycket oviktiga saker som jag brydde mig om innan. Vi behöver alla stanna upp och fundera på vad som verkligen är viktigt för oss. Jag var nog hetare förut, tände till och blev lättare upprörd. Jag kan fortfarande fastna i skitsaker, men jag har mycket lättare att släppa dem nu. Släpp skitsakerna, ta bort allt onödigt som gör det tungt att andas, och ta inte dig själv på för stort allvar. Livet blir lättare med lite humor.

Tvååringen och havet

Per är i stort sett född på sjön, berättar han. Det är samma hav som alltid, och det finns heller ingen ny Per. Men ändå har någonting förändrats sedan hjärtat slutade slå i åtta minuter, för att sedan börja om igen.

–         Jag har alltid älskat havet. Jag har spenderat ett liv där, seglat så länge jag kan minnas och kappseglat tills jag var 25 år. Det finns helt klart en annan känsla när jag är ute nu. Tidigare, när jag tävlingsseglade eller seglade i stort, så var jag alltid på väg. Du är på väg när du seglar. Men efter det jag var med om så är jag mer här och nu. Uppfylld på något sätt. Jag kan vända om när jag är på väg hem, dröja mig kvar, stanna upp och tänka att ”Jag är här”, och verkligen försöka ta in det. Och njuta av att vara här. Livet är fantastiskt. Ta vara på det.